”Leve kroppen!” tänkte jag först att den här krönikan skulle heta, tills jag insåg att en levande kropp liksom är förutsättningen för att man ska kunna använda den. I stället blev det hurra för kroppen som visserligen är ett på gränsen till klämkäckt uttryck, men kroppen är en fantastisk gåva till mänskligheten. Jag känner att jag riskerar att låta lite frälsande här – men precis nu har det slagit mig att kroppen är helt grym! Det är egentligen ingen nyhet att kroppen är en häftig skapelse, men jag och många andra – kanske också du – tar den nog lite för givet. Den är ju alltid där liksom.
Under de fem säsonger jag tävlat på landsväg (och de fem dessförinnan som jag tillbringade mestadels i skogen) har min kropp verkligen fått slita. För cykel är en slitig sport. Drygt 15 tävlingar varje säsong har det blivit och ett stort antal träningar förstås. Många timmar i ur och skur, kalla vintrar och glödheta sommardagar. Allt farande runt i Sveriges alla hörn med fullpackad bil och all den där tävlingslogistiken är också en påfrestande faktor. Man är ständigt på väg någonstans mellan april och september. Mitt arbete, där jag tillbringar icke-fritiden, tar en hel del energi förstås och arbetsbelastningen är periodvis väldigt hög. Det sliter också. Men hela tiden har jag varit frisk och i stort sett skadefri, vilket är helt fantastiskt.
Mitt sjukfacit de senaste fem åren är en förkylning på våren och en på hösten, men bara någon vecka på sin höjd. Aldrig mitt i tävlingssäsongen (tack för det) utan tidig vår och sen höst då man ändå inte tävlar. Och på tio år har jag bara kraschat en gång och det var i år. Att jag klarat mig så bra betraktar jag snarast som tur. Efter kraschen, som var en riktig katapultvurpa över styret pladask i asfalten i hög fart utför Gesundaberget i Dalarna, fick jag förstås vila en vecka. Några dagar tyckte doktorn men det räckte inte riktigt för att hjärnan skulle känna sig mindre skakad än rörd. Sedan var jag igång igen och kunde tävla. Visserligen kunde jag inte kolla bakåt, över vänstra axeln, men det behöver man ju inte när man tävlar – då är det framåt som gäller. Säsongen var räddad. Och jag var mer tacksam än någonsin för att kroppen var en sådan fin kompis som ställde upp på mig trots det jag utsatt den för.
Ännu mer fantastiskt är det faktum att man kan träna upp sig till oanade höjder. Nåja, det var väl en mindre överdrift, men jag menar att man kan åstadkomma riktigt stor skillnad med en genomtänkt träning. Från helt kass form till helt ok form genom en uppsjö av intervaller, intensiteter och tekniker anpassade just för mig. Det behöver nödvändigtvis inte vara ett superambitiöst träningsprogram, det kan räcka med en extra fundering inför vissa pass. Men det är en helt annan historia, och en lång sådan – för om träning finns det åtskilliga filosofier och tusentals böcker. Fantastiskt är det hur som helst.
Tro nu inte att jag alltid varit frisk och skadefri! Jag förstår att det nästan kan låta så men visst har jag haft ihärdiga förkylningar som sträckt sig över flera veckor, och brutna handben. Då är det knappast hurra-rop och positiva krönikor. Jag tror att alla aktiva vet precis hur sur, stel och tvär man blir om man inte får röra på sig i den utsträckning man behöver för välmåendet. Just därför vill jag hurra lite extra för kroppen när den fungerar som den ska och till och med överlevererar när man vill det. Inte ta den för given bara för att den alltid finns där.
/aNNa
(2007)
