”Whohoo!” jublar jag när vi cyklar in i den overkligt branta kurvan för första gången. Ett brett leende klistrar fast sig i mitt ansikte och sitter fortfarande kvar när jag centrifugeras ut på långsidan. Äntligen! Vi har gått igenom den för säkerheten så viktiga teorin, plockat ut cyklar i rätt storlek och ställt in vår sitthöjd. Vi har cyklat varv på varv i säkerhetszonen och i côte d´azur, åkt slalom och tränat på att öka och minska hastigheten. Och nu äntligen fick jag ge mig upp i kurvan som har 50 graders lutning. Som jag har väntat! Någonstans i mellangärdet, ungefär där mina tävlingsnerver verkar bo, har det pirrat i en vecka av förväntan. Det var då vi bokade. Men egentligen är det mängder av ackumulerad förväntan som ryms där i mellangärdet för jag har velat åka hit sedan invigningen.
Det är en smällvarm dag den 1 augusti 2011 och vi är i en vacker industribyggnad av tegel. Plåttaket är säkert hett som en stekpanna. Här i Falun finns Sveriges enda velodrom, 190 och en halv meter lång. Här är vi på certifieringskurs för att lära oss grunderna och när vi väl gått kursen har vi rätt att träna på banan. Ungefär som att lösa ett åkband på ett nöjesfält med andra ord.
Vi är tre Bimbo-Bikers: Karin Treviranus, Linda Hiller och jag. Idag har vi också sällskap av två stycken Johan. Den ena är Lindas man och den andra heter Carelle i efternamn och är vår instruktör. Carelle är trygg, stadig och tålmodig – tar oss en efter en ut på banan och allt högre upp på den. Jag vill bara cykla få fort jag kan varv efter varv. Den effekten har velodromen på mig. Men jag märker också att det fort blir ansträngande när vi ska växla och jag får trycka på för att ta mig upp i kurvan så att de andra kan passera nedanför mig. Som en fluga på väggen ser jag hur de cyklar där en bit under mig.
Efter varje övning när det är dags att sakta ner märker man att instruktör-Johan har lite bättre koll på läget än vad vi nybörjare har. Han får helt enkelt stopp på sitt ekipage snabbare. Vid något tillfälle ropar Linda högt och tydligt: ”Fortsätt cykla” och det gör han. Fnissande kör hon ett varv till innan hon kan stanna hos oss andra som står i säkerhetszonen på banans ena långsida. Och vi ler igenkännande. Det är svårt att stanna utan frihjul och bromsar när man inte är van. Benen går bara runt runt och jag får känslan av att jag ska råka göra någon illa. Själv är jag egentligen inte särskilt rädd för att ramla – men tänk om jag gör så att någon annan rasar ner från banan!? Hemska tanke. Då blir det nog inget åkband för mig.
Å andra sidan blir jag omedelbart ett med den här cykeln. Den är som en förlängning av min kropp och svarar på minsta rörelse jag gör. Lägger jag mer tryck på pedalerna går det förstås fortare, men att förändra trycket kan man ju göra i många steg. Små, små ändringar i trycket ger stor effekt.
I kursavgiften ingår det två fria träningar som man ska genomföra inom två månader så snart är vi förhoppningsvis där igen. Karin som bor i Falun kanske hinner först. Redan när hon flyttade dit vid årsskiftet tyckte jag att hon skulle bli den första kvinnliga instruktören på velodromen. I det läget fick jag inget riktigt svar på det påståendet. Undrar vad hon skulle svara idag…
/aNNa
